Jag gråter och gråter....

Ibland blir jag så less och vill bara vara för mig själv.
Andra gånger blir jag less och vill vara med vänner...
Nu är jag lessen och vill vara med Lillan. THE love of my life...
Har under en tid följt bloggen om Gustav.
En liten kille, inte långt härifrån, som kämpat mot cancer så tappert.
Tyvärr så gick han inte segrande ur kampen.
Den handlar också om hans mamma Anna, om kasten mellan hopp och förtvivlan...

Jag gråter över hans nära och kära som inte längre får vara med honom.
Som inte får vända sig i sängen och känna den varma andedräkten från den man älskar mest, mot sitt ansikte.
Som inte får känna knän som pressas in mot ens rygg när man vänder sig på andra sidan.
Som inte får reta sig på galna hyss, och inte längre höra den ljuvaste kärleksförklaringen i världen...
"Mamma, jag äälskar dej"

Jag sänder så många tankar till den här familjen, och hoppas att jag aldrig aldrig någonsin måste gå igenom det ni har gjort.

Lillan, Mamma älskar dig mest i hela hela världen!