Vår depression eller vårddepression...?

Jaaa.
Det är så det känns.
Lågt, botten, träsket under ytan---

Livet känns jävligt trist just nu.
Vet inte varför...

Spenderar pengar som bara den och för ett tag så känner jag mig riktigt tillfreds.
Massor med roliga saker har jag köpt. Har fått mig ett eget pysselrum, börjat och slutat med GI, jobbar helger så det suger.
Som en vän brukar säga, det suger hästballe.
De helger som jag är ledig så känner jag mig bara stressad över att det ser ut som bara den hemma. Att det är hur mycket som helst som skulle ha varit gjort men son bara ligger kvar.
Jag träffar ingen egentligen och det känns trist som bara den.

Missförstå mig inte. Jag ÄLSKAR mitt jobb och hoppas att den som jag går för, bestämmer sig för att bli hemmafru och överlåta sitt jobb till mig.
Jag tycker så mycket om mina egna gamlingar. De är så söta allihopa.

Nej det är helgerna som suger. Inte nog med att sambon jobbar eftermiddag så man aldrig träffas varannan vecka, utan nu så är även jag ute ur nästet.

Såg en liten kotte här i vecka och greps av sånt sug efter en liten igen.
Måste vara den inre klockan som tickar irriterande högt. Måste prova att ställa den på ljudlös.
Undrar om det går, fast som det är nu så verkar den stå på snooze. Den ringer nån gång omsänder.

En annan vän ska ha barn vilken dag som helst. Vill gärna träffa henne men orkar inte det. Vi skulle ha haft samtidigt men det gick ju som det gick. Jag hoppas att hon förstår...

Ytterligare än vän har just fått. Jobbigt, så jag hör inte av mig.

Fasen vad jag är EGO.
Skäms...

Ytterligare en, som jag vill kalla vän, fast det är väl egentligen bara en bekant än så länge hör av sig då och då. Vill träffas men när finns tiden? Blir galen!!!

Nåja. Nog snyftat från mitt håll.
Ny dag med nya inlägg väntar.