Vars tog våren vägen?

Men viktigare är kanske frågan som vad som har hänt den stackars lilla flickan som försvunnit.
Engla...

Om jag tar en mina egna nojjor, den att jag fortfarande är livrädd för att lillan plötsligt ska dö när hon sover.
Hur bagatellaktig är inte den om man jämför med vad de stackars föräldrarna går igenom just nu? Jag vet att risken för PSD när barnet är 18 månader, den är så liten att den nästan inte finns. Observera nästanet :) Men jag har ändå den skräcken.

Men vad kan ha hänt?
Min hjärna har många tänkbara scenarion, och det ena är värre än det andra.
Har man blivit så skadad av allt våld och det samhälle vi har, att tankarna direkt går till katastrofscenarion istället för lyckliga slut?
Är det bara jag som är så här, eller finns det fler som har hjärnor tänker på samma sätt?

Vad är det för samhälle som vi föder barn till?

Om jag ens tänker på att lillan skulle försvinna så blir jag alldelens kallsvettig.
För jag hittade meningen med livet dagen när hon föddes...