Dum fråga...

Läser i Aftonbladet det brev som Englas föräldrar skrivit till allmänheten...

Jag förbluffas över att det finns de som frågar föräldrarna om hur de känner inför deras dotters mördare...
Hur dum fråga får man ställa??

Vad är det riktiga svaret på en sån fråga?
Alltså... Vilket svar är det som vi vill att journalisterna skall förmedla till oss?
Jag tror att människans natur är ganska enkel och grottmänniskoliknande.
Öga för öga, tand för tand och liv för liv.
Jag kan bara se till hur jag själv tänker i det här fallet.
Alltså.

De tankar som jag nu skriver är de som JAG tänker i skrivande minut...

Om det var min dotter som hade blivit bortrövad, utsatt för skräck och övergrepp, för att slutligen bli dödad av en vansinnig person...
Att jaga ned den j-veln och tortera honom långsamt till döds är min första tanke, men när jag tänker efter ett tag så blir mitt svar ett helt annat.
Frågan är om jag ens skulle orka leva vidare utan lillan?
Naturligtvis så skulle livet gå vidare oxså för mig, likväl som det går vidare för alla andra, men frågan är om meningen med mitt liv skulle vara densamma.
Att då också önska livet ur ex. 42-åringen, skulle det då hjälpa mig?
Han är någons barn, någons bror.

Hur är det då med hans anhöriga. Känner inte de sorg och panik i det här läget?
Funderar inte de på hur livet skulle gå vidare?

Jag lider med Englas familj.
Men det sjuka är, att vem bryr sig om det här hade varit i Irak?
Det händer varje dag i vår sjuka värld, att människor utnyttjas och mördas.

Som de skriver i brevet, vi måste ta hand om varann...

Kram på er alla ute i bloggvärlden!